Popretorik

11760174_468564133303496_3012185567387857232_n

Den som har minst prylar när hon dör vinner!
(Eller storyn om tio nötskal)

Sitter vid poolen på ett spanskt charterhotell. Skalar pistagenötter. Kommer plötsligt ihåg då jag som ung ryggsäcksluffare reste runt i Indien. Fattiga barn i regionen Bihar hade inget annat att leka med än nötskal som de kastade på backen; hamnade nötskalet med öppen sida upp fick den som kastat en poäng, annars inte.

Jag berättade detta för min sexåriga dotter som tagit en paus från plaskandet och satt stolen bredvid och kikade film på sin surfplatta. Direkt lade hon undan SvampBob Fyrkant och började spela mot mig. Hon blev helt uppslukade av dessa tio nötskal. Och inte bara hon. Snart hade sju jämnåriga till henne samlats runt vårt bord och när jag tittade vart Signe lagt surfplattan ser jag att fem andra plattor ligger uppstaplade på hennes. Samtliga barn – spanska, engelska, danska och svenska – har funnit något mer intressant än modern teknologi. De har hittat tio pistagenötsskal.

Medan barnen spelar vidare med nötskalen tänker jag lite mer på min resa i Indien som tjugoåring. Jag hade aldrig varit utanför Europa och plötsligt befann jag mig i Calcutta. Jag hade mentalt försökt förbereda mig för den grymma fattigdom jag skulle möta; misären, spetälskan, svälten. Men det var inte det som skulle bli det bestående minnet, det var istället glädjen. Skratten. Närvaron. Folk verkade lyckliga. Trots avsaknaden av allt som vi i Sverige anser som ett måste för att känna lycka verkade de ändå tillfreds. Hur gick detta ihop? Nästan alla skrattade, var nyfikna, mötte varandras blickar och leenden. Folk tog sig tid att stanna på gatan och samtala innerligt och hjärtligt.

Barnen spelar vidare med sina pistagenötskal kring den spanska poolen. Nu har ytterligare två barn anslutit sig till spelsällskapet.

En ny tanke hälsar på: Precis innan vi for iväg på sommarens semester till Spanien hade jag gjort två föreläsningar samma dag. Den första var för en av Sveriges största revisionsfirmor. De hade bjudit in sina viktigaste kunder till ett frukostmöte i Stockholm. Jag skulle föreläsa om retorik & storytelling. Jag kände igen en hel del ansikten från finansvärldens löpsedlar. Jag kan vittna om att många av Sveriges förmögnaste människor hade samlats i en och samma lokal. Det som slog mig var bristen på skratt, leenden och kramar kring frukostbuffén. I minglet innan, och efteråt, hörde jag bara monotona röster som diskuterade börsens upp eller nedgång.

Efter minglet avslutats så ilar jag till T-centralen och tåget till Uppsala. Väl på plats ska jag föreläsa för all vårdpersonal på två äldreboenden. Det som slog mig när personalen kom in i föreläsningssalen var lättsamheten, kramarna, skämten de drog och skrattsalvorna som fyrades av. Här hade vi människor som tjänade max en sjundedel av vad min tidigare publik tjänade (kanske bara en tiondel om vi räknar in bonusar) och ändå verkade de gladare. Hur går detta ihop? När jag efteråt frågar vad en av deltagarna ska göra på semestern så svarar hon lyriskt att hon ska ut och tälta i Sörmland och prova nya campinggrillen. Tidigare på morgonen kan jag säga att det inte vara samma entusiasm då jag fick höra att personen ifråga skulle ta nya segelbåten till sommarvillan i St Tropez under juli månad.

Nu är det tolv ungar som står hukade över nötskalen. Åtta surfplattor ligger övergivna på bordet bredvid dem.
Sippar på min öl, lutar mig tillbaka i solstolen och stänger ögonen. Blir en smula filosofisk; kanske är det den spanske värmen, kanske är det något annat, vad vet jag? Men kanske, kanske, kanske är det så att vi människor är lyckliga i grunden, men att vissa, tyvärr, släpper in en olycksfågel i sina liv. Och denna olycka/fågel är att enkom se livet ur ett materiellt perspektiv, att inte förmå att se att det icke-materiella är det som är viktigt. Livet. Meningen. Glädjen.

Eller låt mig formulera det så här: Jag kan inte tänka mig en olyckligare människa än en som har allt men ändå jagar vidare efter mer.

Slutsats: Frågan är inte vad du har, eller hur mycket eller lite du har. Utan hur du uppskattar det du har. Troligtvis behöver du inte jaga mer, du har redan allt, precis allt du behöver. Just här. Just nu. Och kanske, kanske, kanske är det just då, och bara då vi kan uppskatta och framförallt njuta av livet. Av tillvaron.

Ps. Öppnar upp ögonen och ser åtta övergivna surfplattor; samtidigt som jag hör tolv glada ungars skratt. Där och då gav tio nötskal dessa barn (och mig) en viktig lektion gällande meningen med livet.