Popretorik

2015-10-25 20.05.30 (2)

Att vara föreläsare är ett jobb. Säger vissa. Jag vet inte jag.

Låt mig berätta om en dag på ”mitt jobb”. Detta var 2013, året då jag verkligen började utforska om jag var redo att axla kostymen som seriös talare. Jag gick upp i ottan. Än så länge stämmer det in på ett riktigt jobb. Det håller jag med om. Jag väckte dottern, viskade att pappa måste iväg och jobba. ”Som clown?”

Ja, sådant frågar femåriga döttrar som sett sin pappa hålla låda inför kommunalanställda på deras senaste konferens. Du måste väl ändå begripa att samma fråga får knappast Albin-på-dagis pappa. Han jobbar som låssmed. Eller Smilla-på-dagis mamma som doktorerar i algor…algorytmiskxty…ja, nåt åt det hållet i alla fall.

Fyrtio minuter senare satte jag mig på ett färdmedel som drivs av ett företag som börjar på S och slutar på AS. Det går bra. I tre minuter. Innan vi ens hinner sätta på oss bältet, stöna åt grannen-bredvid-vars-Dagens Industri-viftar-oss-i-trynet, tappa mobilen ur kavajfickan så att den trillar ned under-grannen-framförs-stol så kommer piloten ut ur sitt kryp-in och säger att vi inte kommer kunna flyga. Det var nåt tekniskt tjosan som inte riktigt ville lira. Så sa han givetvis inte. Men det var typ nåt åt det hållet.

Blir ett senare flyg.

Planet lyfter. Planet landar.

Taxi.

Kommer fram. I tid.

Vaktmästaren på kommunhuset som tar emot mig verkar inte haft ett leende i ansiktet sedan 1972. Mungiporna är cementerade. Och ansiktsfärgen skulle fått Berlinmuren att framstått som färggrann. Han suckar när han ser mig. Jag känner att han förstått att jag är föreläsaren. Från Stockholm. Han hatar mig. Helt klart.

”De ville ju ta hit Mark Levengood”, bryter han tystnaden. ”Men det skulle ju kosta 60 000 att ta hit ett PROFFS! Och de har ju bara fikapengar i budgeten på det här bygget. Skulle ju kanske räcka till bussen och en fika i Lysekil. Eller till att ta hit dig då.”

Tack för den. Alltid kul med lite peptalk innan man ska upp på scen.

Han avslutar konversationen och går därifrån. Han kommer tillbaka. Med en overhead. OVERHEAD? Vem äger en overheadmaskin år 2013?

De har en stor whiteboard utanför föreläsningslokalen där det står Kjell Dahlin föreläser… Vaktmästaren frågar om jag vill att det ska stå någon rubrik. ”Skriv gärna FÖRTROENDE”, tackar jag honom, eftersom kunden ville jag skulle prata om retorik & förtroende. Han lommar iväg med en röd spritpenna i näven.

En halvtimme innan jag ska börja föreläsa kommer en del av ortsbefolkningen och kikar in genom dörren. Det slår mig att alla hälsar artigt, men de ser förbryllade ut och ingen kliver in i lokalen utan alla går och dräller utanför aulan.

Till slut kliver en äldre ortsbo in, stegar fram till mig och frågar med kepsen i hand:

”När fann du Gud?”

”Fann vem?”

”Gud?”

”Gud?”

”Ja, Gud!”

Så där höll vi på. Till slut tog han min hand och drog mig ut till tavlan. Han pekade. Jag läste.

”Kjell Dahlin föreläser   –     För   troende”

Jag bara suckar. En jävla särskrivning har vaktmästarjäveln lyckats få ur sig!

”Jag trodde jag fann han en gång ja…”, fortsatte den äldre gubben.

”FANN VEM?”

”Gud såklart! Men det var bara Benny på mackens son som kom hem efter ett år i Indien. Såg ut som en hippie. Långhårig och jävlig.”

Tre timmar senare satt jag och väntade på flyget hem.

Väl hemma var min dotter vaken.

”Är det kul att jobba som clown, pappa?”