Popretorik

Kjell_Dahlin

I tisdags åkte jag tåg. Hade varit och föreläst i södra Sverige. Började tala med främlingen mitt emot mig i tågkupén. Ångrade ganska omgående att jag inlett en konversation. Mannen ifråga var minst sagt bitter, upprörd över att han blivit förbisedd på jobbet i alla år, hans förslag på förbättringar mötte inga jubel och nu hade måttet blivit rågad, menade han, då han fråntagits ansvaret att beställa kaffet till kaffemaskinen på jobbet. Han hade varit hos samma arbetsgivare i 27 års tid så jag undrade lite smått om han aldrig funderat på att byta jobb, se något nytt liksom, få, typ, lite nya fräscha intryck? Han tittade på mig med en sådan förvånad blick att jag lika gärna hade kunnat fråga hur många kentaurer det tar att cykla baklänges till Strängnäs för att köpa resårband.

Tur i oturen så ringer hans mobil just då, jag sluter ögonen och somnar. När jag vaknar i Södertälje är mannen borta. Han har stigit av.

Samma kväll skickar Elon Musk ut en rymdraket i rymden.

Jag har svårt att somna den kvällen. Jag menar, vi människor är rätt så lika; vi andas samma luft, vi skrattar, vi gråter, vi går på toaletten, och håller tummarna för att helgen ska bli fin. Vi hoppas vidare på att nära och kära ska ha det bra. Vi önskar att vi får sova åtta timmar per natt, tja, realistiskt sätt i alla fall sex timmar, och att någon kommer ihåg oss då vi fyller år. Alla har vi drömmar, rädslor, ja alla bär vi sorg och glädje, och i slutändan ska vi dö.

Sådant är livet. Så lika är vi, ändå så olika. Vi människor. Den ene verkar inte se några hinder alls. Utan skickar rymdraketer med elbilar fasttejpade på dem, rakt ut i evigheten, medan den andre ger helt sonika upp då kaffeansvaret fråntagits dem på jobbet. Den ene lever ut drömmen, den andre skjuter sig själv i sank. En låter fantasin bli verklighet, en annan fastnar i en bitter loop av tärande inre gränser, motstånd och murar.

Så min slutsats blir, innan jag till slut somnar denna tisdagsnatt, är att det finns inga kedjor som håller oss tillbaka, inga gränser. Det finns inga omöjligheter. Det finns inga murar som håller oss kvar. Förutom de du själv ställer upp. Så bygg inga inre murar, och är de redan byggda, så riv dem. Omgående. För bakom muren finns ett liv som väntar. På just dig!