Popretorik

Slider_Popretorik5

När jag gick i lågstadiet hade jag en skolfröken som hette Kerstin. Hon krävde att vi småttingar skulle säga god morgon varje morgon. Och inte bara det, jag skulle säga det med glad röst och med ögonkontakt med varenda en av mina 21 klasskamrater. Det var ingen som opponerade sig emot detta. Tvärtom så kommer jag ihåg att det kändes bra, en rutin som skapade en skön magkänsla, en kamratanda och trygghet.

Nu fyrtiotre år senare är jag ute och far i detta avlånga land som inspirationstalare och kursledare i framförallt vikten av ett medmänskligt bemötande på arbetsplatser. Jag ser ju att en hel del människor ute i näringslivet är i min ålder. De verkar banne mig inte ha haft en Kerstin på sina skolor. För de hälsas på tok för dåligt ute på arbetsplatser idag, om du frågar mig!

Jag pratar i mina föreläsningar om vikten av att alla ska känna sig sedda och bekräftade när man kommer till jobbet. Hur viktiga de tre första minuterna är på kneget för den enskilde individen; inte då och då, utan varje morgon. Fem. Dagar. I. Veckan.

För hur vi känner oss sedda och bekräftade under dessa 180 sekunder då vi anländer till jobbet sätter tonen för hur vi mår resten av dagen. Långt ifrån alla i detta land möts direkt på morgonen på sina jobb, från sina kollegor, från sin chef, från övriga avdelningar av leenden, glada blickar och vänliga komplimanger. Det är i alla fall mitt intryck när jag jobbar längre uppdrag ute på företag. Tyvärr.

Jag blir mållös över beteendet hos vissa chefer jag möter. De tar för givet att alla medarbetare ska vara trevliga mot framförallt företagets kunder. Och då kan man ju undra om inte den föresatsen skulle lyckas bättre om dessa chefer mötte sina medarbetare varje morgon på samma vis som de önskar att kollegorna ska möta kunderna. Jag har till och med mött kundtjänstchefer som inte hälsar på samtliga medarbetare varje morgon, utan istället dyker rätt ned i dagens ”arbetshög” på skrivbordet. Att hälsa på alla. Var morgon. Är väl inget annat än sunt förnuft. Punkt slut!

Vidare är jag vansinnigt trött på den – enligt mig – fegaste bortförklaringen som finns i svenskt näringsliv, d.v.s. kommentaren från en chef om att företagskulturen sitter i väggarna… Låt mig vara tydlig: Det sitter inte ett skit i era väggar. Förutom färg och tapeter! Sluta lägg skulden på väggarna. Om det är något som påverkar stämning och trivsel så sitter det i människorna som jobbar där, i deras attityd, och framförallt i din attityd! Prata inte, eller fokusera på företagskulturen, lägg istället fokus på företagsattityden. Det är den som sätter tonen för trivseln, det är den ribban som bestämmer hur kul ni kommer få på jobbet.

Så kanske, kanske du som ledare borde vara en förebild när det kommer till bemötande. Och nu talar vi inte kundbemötande, utan bemötande av den enskilde individen. Din medarbetare, en medmänniska, till dig och mig. Så om du nu ska vara ledare, ta ansvar! Ta första steget – se till att dina medarbetare trivs, mår bra och får höra ett glatt GOD MORGON. Varje morgon.

Så på klarspråk – Se, le och möt dina kollegor på exakt samma sätt som du önskar att era kunder ska känna sig bemötta! Och speciellt som ledare – var en förebild! Det är inte svårt att uppfylla detta. Det är ju för bövelen det lättaste som finns, att se & le. Och framförallt borde det vara en självklarhet. En möjlighet. Och ett måste. För även om du struntar i att alla säger god morgon och ler mot dig så längtar majoriteten av dina medmänniskor innerligt efter att känna sig sedda, bekräftade och älskade!

Detta konstaterade min skolfröken Kerstin redan 1975, och det gäller banne mig än idag!