Det här borde min fru ha hört!
Den utan tvivel vanligaste publikkommentaren jag brukar få höra efter en föreläsning om attityd är: ”Det här borde min fru, eller man ha hört!” Det är ALLTID någon annan som borde ha hört min föreläsning, inte de själva. Förutom fru, eller man har jag hört att kusin, chef, grannen på gatan, idioterna på marknadsavdelningen och i Gävle var det en man som påstod att hans jakthund skulle ha nytta av att höra mitt budskap?!
Så för fem år så insåg jag, att har man den inställningen/uppfattningen i publiken efter min föreläsning så då har ju jag misslyckats. Jag ville ju att de skulle känna – wow, det här behövde JAG personligen höra!
I den vevan hade jag en gammal skolkamrat som tjatade på mig att jag skulle börja springa. Jag hade lagt på mig 20 kilo sedan vi sågs senast i tjugoårsåldern. Jag försökte själv vara ute i löpspåret. Det gick sisådär. Sprang halvhjärtat en gång, någon kilometer, för att sedan ha träningsvärk i fem dagar och det gick säkert en månad mellan turerna och resultatet blev noll och intet. Min skolkamrat Peter sade då att jag skulle haka på honom, så att vi fick sällskap. Så under tre veckor så sprang vi tre gånger i veckan (han höll militärdisciplin, ingen tafatt ursäkt godtogs) så jag sprang sålunda nio gånger under 21 dagars tid. Efter det hade jag gått ned nåt kilo, fått lite mer flås och det gick lättare att knyta joggingdojjorna än det gjort månaden innan. Två år senare sprang jag Stockholm maraton.
Exakt samma tänk, exakt samma princip använde jag då jag för fem år sedan ”uppfann” 21-dagarsprogrammet Attitydbarometern. Varför bara skicka medarbetarna på en föreläsning, när mitt mål är att ta dem längre, att få dem att ändra beteende, att få dem att inse att de själva mår bra av denna beteendeförändring, att helt enkelt avdramatisera själva begreppet och ordet ATTITYD.
Så under tre års tid fick allehanda organisationer och arbetsplatser prova detta program, och resultatet blev som jag hoppats på. När deltagare gick från att säga att frun eller mannen hemma borde hört detta, till att de sade glatt att detta hade de själva nytta av, att de 21 dagarna gjort positiv förändring i deras liv.
Vad jag till slut vill ha sagt är att min erfarenhet efter 27 år i näringslivet är att många gånger har de ledare och chefer jag jobbat under haft otroligt bra idéer men det har stupat på att de inte ”härdat ut” i joggingspåret, de har trott förändring ska ske över en natt, de har inte varit lika ihärdiga som min vän Peter…de har inte gett ”förändringen” 21 dagar att sätta sig hos målgruppen.
Förändring tar tid. Ska nog ta tid för att den ska bli varaktig. Ha tålamod, alla kan springa ett maraton, tro mig, vi medarbetare behöver bara lite extra peppning , speciellt de första tre veckorna.