Vem som helst kan vara trevlig, och se och bekräfta sina medmänniskor under en workshop i kundbemötande på en lyxig kursgård. Det är ingen konst. Det som är knepigt är att göra det efteråt, då vardagen och verkligheten och fördomarna tränger sig på.

Eller låt mig belysa saken ur ett annat perspektiv: Jag ogillar att gå till tandläkaren, så därför hälsar jag inte på min trevliga granne Monica som jobbar som tandläkare…nej då, visst hälsar jag på min snälla granne. Men vissa verkar ju resonera så då det kommer till tiggare. Vi återkommer strax till ovan resonemang.

Som barn växer man upp med en del lögner. En av de mer oskyldiga är väl att man som barn inte fick bada en timme efter lunch då man var på stranden. Inte tusan begrep man som sjuåring att det inte alls handlade om kramp, utan om att ens päron hellre ville softa över en kaffe och kaka efter maten än att jaga efter ungar i vattenbrynet. En inte lika oskyldig lögn är väl den att alla människor är lika mycket värda. Jag kommer ihåg då jag, runt tidiga tonåren, började förstå att det var något vuxna sa, men inte levde efter. I tidningarna kunde man se att man rapporterade mer om tre döda i en trafikolycka i USA, än då ett jordskred i Bolivia tagit livet av 143 personer. Och de med mer pengar på banken i Sverige kunde få bättre vård på sjukhus än de med tom plånbok från förorten. Och då terrorn drabbar Europa skriker vi alla högre, än då den dagligen drabbar fattiga i Afrika. Vi är alla lika mycket värda oavsett ras, religion, samhällsklass och bakgrund…nja, låter bra på pappret men i realiteten är det nog en annan femma.

På tal om min tidigare tankegång. En sak jag tänkt på nu när jag föreläst och hållit kurser i bemötande de senaste tolv åren är följande. Alla håller med om att det är viktigt att bemöta alla på ett positivt sätt. Ändå kan jag se att då kursdeltagare lämnar utbildningslokalen så är det med ett glatt leende mot kollegorna, men redan i konferenskorridorerna glömmer man bort att ge hotellstäderskan ett leende.

En gång, i Malmö satt jag och väntade i receptionen, precis vid utgången på att min taxi skulle komma. Alla som deltagit på min föreläsning hade avslutat konferensdagen och begav sig därmed hemåt. Alla log glatt åt mig, och vissa stannade och berömde min föreläsning och passade på att berätta hur viktigt det var att bli påmind om att se alla, bekräfta alla.

Gott så.

Men döm om min förvåning då de tio sekunder senare passerade en tiggare som satt precis utanför entrén, en tiggare som jag såg tittade mot dem och som sade HELLO med ett leende på läpparna. Ingen såg honom. Ingen log mot honom. Ingen brydde sig. Jag började prata med receptionisten om detta fenomen. Hon menade att folk ogillade tiggeriet så pass mycket att de slutat hälsa på tiggarna. Låter en smula bisarrt i mina öron. Återigen, jag känner ett obehag över att gå till tandläkaren, men för den skull slutar jag väl inte hälsa på min goa granne Monica som jobbar som tandläkare.

Du ska nog fundera på om du tycker att alla människor är lika mycket värda. Om svaret är ett innerligt JA, så hälsa på alla, se alla, bekräfta alla. Du behöver inte lägga en slant i tiggarens skål, men det är en människa som du och jag – med drömmar, barn, känslor, rädslor, förhoppningar, uppgivenhet, glädje – precis som du och jag, som sitter där framför dig. Så ett leende, en glad blick, ett vänligt ord har du väl råd med, eller?

För om du ska vara äkta, och äkta människor vill vi möta, ska bemötandet märkas även då inte kollegorna ser, omgivningen ser, kunden ser, chefen ser, kompisarna ser eller mamma ser. Äkta bemötande ska nog inte bara märkas kontorstid mellan 9-17, eller under en workshop om bemötande på en tjusig kursgård, eller exkludera dem som troligtvis behöver ett leende mest, eller?

Och nej, nej, NEJ, jag är inte bättre än någon annan, inte alls, det är därför jag påminner mig själv och andra hela tiden. Hela. J..la. Tiden.

Se & Le…that´s all 🙂