Under många år, då jag höll tvådagarskurser i Storytelling så började jag dag 1 med att fika med kursdeltagarna. Det var alltid mellan 8-12 deltagare från allehanda företag och organisationer som närvarade.

Som ett rent experiment, för att förhoppningsvis bevisa det magiska med berättelser, så nämnde jag under fikat med frukostfrallan och kaffet att jag i DN, som jag också prenumererade på, läst att Sveriges BNP var 4159 miljarder kronor. Vidare nämnde jag, också i förbifarten, att den som var morgon delade ut min DN hette Marie-Louise och hon samlade på gökur (detta stämmer, jag känner hennes son Thomas, och har varit hemma hos tidningsbudet Marie-Louise och bevittnat hur hela källaren var belamrad med allehanda gökur).

Men inget av ovanstående fördjupar jag mig i, utan nämner bara Dagens Nyheter, Sveriges BNP, Marie-Louise och gökur. Ingen information i denna monolog fick mer eller mindre fokus. Allt bara nämns som hastigast. Nå i alla fall. Dag nummer 2, efter eftermiddagskaffet så ställer jag frågan till samtliga: ”Hur stor är Sveriges BNP?”

”Varför frågar du det?”, brukar den vanligaste kommentaren vara. Om det är tio deltagare så är det max 2-3 som kommer ihåg att jag nämnt Sveriges BNP dagen innan. Och ingen, absolut ingen kommer ihåg att den exakta summan var 4159 miljarder SEK.

Men det är minst 8-9 som kommer ihåg att tidningsbudets namn är Marie-Louise och att hon samlar på gökur.

Summa summarum: Statistik, siffror, diagram, tabeller etc., d.v.s. information som inte skapar en tydlig bild i vårt inre tenderar att vara bortglömt illa kvickt. Däremot berättelser som skapar scener i form av människor, gökur (eller vad det än månne vara), färger, platser, dofter, känslor etc. tenderar att skapa en lagringskraft så att det blir minnesbilder under en lång, lång tid.

Så hur och vad kommunicerar du? Blir du ihågkommen, eller snabbt glömd?

Sugen på att lära mer – klicka här: http://popretorik.se/helt-ny-kurs-i-stockholm-10-11-oktober/