Hur tänker författare av reseguider?

Jag reste till Ukraina. Skulle hålla retorikkurs och föreläsningar för ett svenskt företag. Det gick finemang. I två dagar. Sedan blev jag sjuk. Guideboken om Ukraina grävdes fram ur resväskan, hittade sidan med ”ten useful words”. Ordet sjukhus stod inte att finna. Däremot regnbåge. Anta att du fick i uppdrag att skriva en reseparlör, och utrymmesbrist tvingade dig till att välja max tio ord, skulle du då välja regnbåge? Det gjorde Andrew Evans. Vidare varnar han i boken för att inhandla vodka på svarta marknaden. Man blir ju nyfiken på vilken målgrupp författaren Andrew tror ska köpa boken. Speciellt med tanke på att en fin flaska av ovan nämnda dryck kostar under tian i butik.

I övrigt är skriften lysande. Förutom att han lär oss vad regnbåge heter på ukrainska, samt att det är ajabaja att pimpla skogsstjärna, får vi även undervisning i följande:

• Maffian är dum.
• De som äter den utrotningshotade stören än dummare.

Man kan sålunda dra slutsatsen att en gangster ätandes en stör är själva definition på ett rikspucko.

Jag lyckades hur som helst aldrig lära mig vad sjukhus på ukrainska heter, och lika bra var väl det, för då jag av en slump sprang på en läkare i kosackstaden Zaporizhzhya så räckte det med ett kort ordbyte för att jag skulle känna mig bättre.

”Jag har magkrämpor”, försökte jag.

”Det är nog bara hemlängtan”, log han.

”Jag trivs finemang här, och ska bara vara här i åtta dagar så hemlängtan är det knappast.”

”Då är det nog något annat”, ler medicinaren.

Vad svarar man på det? Han har ju en poäng, är inte magont hemlängtan så det troligtvis något annat. Krångligare än så behöver läkarkonst inte vara.

Jag tackar för expertisen. Han tackar för förtroendet och undrar om jag vill betala med kort eller faktura. Jag går. Han också. Åt andra hållet. Med sura steg.

På ett torg i Lviv får jag syn på Sergei. Han och hans stallbröder är gatuartister. Hela konkarongen är insvepta i nationaldräkter. Trodde jag ja. Då jag bryter isen, och börjar tala med dem så visar det sig att folkdräkterna är lika traditionella som wrapsemlan. Det är bara Sergeis flickvän som plitat ihop allehanda stuvbitar till något bisarrt färgglatt jox.

”Sedan dansar vi lite och hoppar och står i, gör lite grimaser typ, det tycker turisterna är käckt. De tror det är folkdans!”

”Vad jobbar ni med till vardags då?”, frågar jag svenskt.

Samlingen blänger på mig.

”Det här är vårt jobb!”, säger en av dem slutligen och berättar att han håvar in tre gånger så mycket som sin kusin som jobbar på ett statligt verk.

Jag går slokörad därifrån. Jag övertrumfar nog en mafioso med en stör i käften gällande att vara en idiot. Jag känner mig som den mest svenska, trångsynta, vägra-tänka-utanför-boxen-muppen, ja det mest världsfrånvända som vandrat denna planet. Bortsett från Nordkorea då.

Då jag senare, på en krog, berättar om Sergei och hans kumpaners affärsidé för en äldre herre så blir han alldeles kvittrig. Menar att Ukraina är kreativitetens högborg. Han ångar vidare. Påstår, med flaxande andhämtning att även den som uppfann telefonen kommer från Lviv.

”Men det var väl Graham Bell som uppfann telef…”, försöker jag.

”Ja, allmogen tror det, men året innan, det vill säga 1875 så fick vi telefonapparater här i staden!”

Vad svarar man på det? Med rätta inget. Istället funderar jag på vilka glosor jag skulle välja om jag fick skriva en reseguide över Sverige. Epatraktor? Åldersnoja? Eller varför inte paltkoma?

Ps. Regnbåge heter på ukrainska vehsehlka. I fall du av någon outgrundlig anledning skulle undra.