In i bilen klev en färgad kille. Ut klev Muzaffar.

Det var i fredags. På eftermiddagen. Hade varit på möte i Stockholm. Åkte pendeln hem till Bålsta, ändstationen. Innan Bålsta kommer Bro, nästan alla stiger av där, en ensam kille stiger på. En mörk kille. Redan här fattar jag misstankar. Han log mot mig när han steg på. Suck. Mentalt förbereder jag mig för en tiggare. Visst är det sjukt att tänka så, men nu är jag ärlig.

Men han kommer aldrig fram och tigger. Däremot när vi, max 5-6 passagerare stiger av i Bålsta så går han hela perrongen bakom mig. Precis bakom mig.

Låt mig berätta lite om Bålsta station. När man kommer dit så kan man välja antingen att svänga vänster ned till bussarna, cykelparkeringen och centrum. Dit svänger majoriteten av tågresenärerna. Eller så går man till höger. Enda anledningen att svänga höger är att du antingen har en bil på parkeringen eller att du bor i de närliggande villaområdena. Jag svänger höger, jag har nämligen förmånen att äga både bil och villa. Den mörke svänger också höger. Nu skäms jag, men jag är återigen ärlig – min tanke var att nu gällde det att vara beredd, vad vill människan?

”Ursäkta”, hör jag en vänlig röst helt plötsligt. Det är han. Den mörke. Han kommer fram till mig och visar upp mobilen. Det står en adress till ett bemanningsföretag där i displayen. Jag känner till företaget, det ligger 150 meter från mitt kontor.

”Hur går jag dit?”, frågar han. Jag börjar visa hur han ska gå, skulle tro att det är en promenad på halvmilen. Men någonting djupt inom mig säger till mig själv på skarpen. ”Kjell för hel..te! Ärligt talat, det är minus ute, blåser på tvären, killens jacka och skor har sett bättre dagar, kan du somna med gott samvete i kväll om du inte ger honom skjuts. Herre min skapare, du ska ju åka den vägen själv!

Väl inne i bilen slås jag av hans nästintill perfekta svenska. Han presenterar sig som Muzaffar.  Kommer från Eritrea. Han har varit i Sverige i två år, saknar sin familj, men älskar att vara i, som han uttrycker sig, fredens Sverige. (När tänkte du senast på att du har lyxen att leva i ett fredligt land som Sverige? Nä, just det, vem har tid att tänka på sådant, när vi har egna problem som Marabous beslut att plocka bort trillingnöten ur Alladinasken. Mellos strulande app när vi skulle rösta på favvolåten i lördagens melodifestival. Eller för att inte tala om huruvida Loa var rätt gubbe att ta över ICA-Stigs kostym eller inte!)

”Nu ska jag söka jobb!”, säger han glatt.

”Ja, jag förstår att det blir trist att gå arbetslös.”, svarade jag helt övertygad om att han var heeelt körd på arbetsmarknaden.

Muzaffar var allt annat än arbetslös skulle det visa sig. På dagarna jobbade han som diskare på en restaurang. På kvällarna i garderoben på en krog. Nu ville han hitta ett tredje jobb, helst nattetid, eller på helgerna, gärna på ett tvätteri.

”Jag gillar att jobba. Göra rätt för mig!”, log han.

Jag var mållös. Skämdes inombords. Jag önskade honom lycka till. Han skakade min hand, sade minst halvdussinet gånger tack, tack så mycket, tack för vänligheten, tack för bilskjutsen, tack. Tack. Tack!

In i bilen klev en färgad kille. Ut steg Muzaffar.

Jag kör därifrån, tänker på då jag var tjugo år. Minns att jag hade, under en kortare period två jobb eftersom jag samlade pengar till en långresa till Asien.  Det var superdrygt att jobba så mycket. Jag vet ingen av mina kompisar, eller någon annan som haft tre jobb på gång samtidigt. Ingen.

Jag hoppas verkligen Muzaffar fick jobbet. Jag hoppas verkligen han får träffa sin familj snart. Men mest av allt hoppas jag att jag själv någon gång slutar styras av fördomar, förgivettaganden och schablonbilder av människor från andra kulturer, med andra livsöden.

Jag gav Muzaffar skjuts. Han gav mig så mycket mer.