Lyckan över att se en skitig keps.

Jag funderar ofta på vad meningen med livet är. Idag kom jag på det. För meningen försvann. Bokstavligt talat. I sju minuter var min dotter spårlöst borta. De längsta sju minuterna i mitt liv, den saken är säker.

Vi skulle handla på ICA efter dagis. Hon snackade på som vanligt medan jag fyllde korgen med Hönökaka, drickyoghurt och propplösare. Hon undrade om hundar gillar disco, om farfar kommer att få ett fint rum i himlen och om jag alltid haft dubbelhaka. Efter att hon frågat hur fantasi doftar blev det tyst.

Ovanligt länge.

Jag vände mig om. Inget barn.

Första minuten var jag relativt lugn. Kammade av godisgången, glassgången ja, alla strategiska mål för en liten tös.

Andra minuten var pulsen hälsovådligt hög.

Tredje minuten – PANIK!

Fjärde minuten fick jag hjälp av underbara medmänniskor. De frågade hur hon var klädd? Jag kom inte ihåg, hjärnan var blank, orden borta. Jag kunde inte prata. Såg framför mig henne under en backande bil. Såg en galning norpa henne. Såg henne ensam gråtandes i ett hörn på köpcentret. Såg henne död. Anade plötsligt hennes lätt svettiga doft när hon sover, hörde svagt hennes stilla trevande snarkningar, skulle jag aldrig få uppleva det igen?

Jag sprang utanför på parkeringen. Sprang till videoaffären. Till biblioteket. Sprang planlöst runt. Sprang, sprang, sprang. Tänkte vilken idiot jag var förra veckan då jag nekade henne en kaka då vi fikade. Hon grät, men någon kaka fick hon då inte. Icke. ”Det är ju inte lördag gumman, då äter vi ju inte kakor!”. Jävla idiot, sa jag till mig själv. Tänkte på Madeleine Mc Cann. På Castro i USA. På Fritzl. Snälla Gud skicka fram ungen nu, jag lovar att hon ska få bada i kakor.

Helt plötsligt märkte jag hur mina ben skakade likt den spanska bostadsmarknaden. Jaha, nu kommer hjärtattacken tänkte jag, men istället upplevde jag en klarsynthet jag aldrig tidigare upplevt. Så mycket prylar jag satt ett sorts värde på förlorade helt betydelse. Inflationen var ögonblicklig, oundviklig. Min klocka blev i samma sekund värdelös. Den som kostat en förmögenhet sex månader tidigare. Bilen värdelös. Huset. Nya grillen. Den snart avbetalda teven. Gymkortet. Fina mobilen. Med fria sms. Och fria samtal. Värdelös. V.Ä.R.D.E.L.Ö.S. För att inte tala om alla gånger jag oroat mig för bagateller, sömnlösa nätter innan lönesamtal om en hundring hit eller dit, att man oroat sig huruvida man kom ihåg att sätta en kråka på sin skattedeklaration eller inte, att man köpt fel färg till altanen, att personen bakom ska ha tjuvkikat på Bankomatkoden, att höger vinterdäck fram inte har rätt lufttryck, att badrumsvågen trilskas med att visa tresiffrigt.

Sen bums byttes panoramat: nu såg jag istället Signe framför mig en sommarmorgon. Vi skulle ta en promenad i skogen, plocka blommor, käka Skogaholms, spilla oboy, vissla Pippi och fundera på hur fantasi doftar. Detta var inte värdelöst, det var meningen med livet. Mitt liv.

När jag kollade på klockan hade det gått sju minuter. Då plötsligt. Jag ser något bekant. Där satt hon, inne på Apoteket. I en skitig Mumintrollkeps. Jag har nog aldrig kunnat ana den lyckliga lycka en skitig keps kan frambringa. På stolen bredvid satt Bitte, en jättegammal snäll dansk tant som vi brukar hälsa på nere i centrum. ”Jo, jag tror nog din farfar får finaste rummet i himlen”, sade Bitte då jag kramade om Signe. ”Jag tog en promenad och hittade Bitte”, sade hon då jag försökte hålla tillbaka tårarna. ”Du får aldrig, aldrig springa bort igen”, försökte jag med min mildaste röst. ”Har du alltid haft dubbelhaka?”, undrade hon och drog i densamma, helt ovetande om att mitt hjärta tagit timeout de senaste 420 sekunderna.

De sju längsta minuterna i mitt liv var över. Men kanske också de nyttigaste. När vi gick mot bilen så insåg jag att jag inte har en aning om vad meningen med livet är. Men idag lärde en fyraåring mig vad meningen med MITT liv är.