Tänk James Bond!

Ska du göra en presentation som folk kommer ihåg, som folk lyssnar på, som folk inte somnar till? Tänk då James Bond.

Av samtliga 24 Bondfilmer så börjar de på samma sätt – mitt i en actionscen. Det ska du också göra. En bra presentation bygger på en klassisk modell kallad Partesmodellen. Först kommer en intresseväckare (mer modernt kallad din presentations PANG!) efter det kommer bakgrundsberättelsen.

Återigen, tänk James Bond. Filmerna börjar jämt med en rafflande biljakt, ett våldsamt slagsmål, en scen där något exploderar. Sedan, efter någon minut kommer mer faktabaserat material. Precis så ska din presentation vara. Först ett PANG som får oss att haja till och hoppa till (både i stolen och uppe i hjärnan) sedan mer info om bakgrunden till varför du tar till orda.

Under mina 25 år som utbildare i presentationsteknik så gör nio av tio svenska ledare precis tvärtom. De börjar försiktigt med trist fakta, fullspäckade PPT s eller diagram och statistikrabblande som får till och med en Duracellkanin att slumra till. Det sägs att tiden som du kan hålla vårt intresse uppe, det vill säga tiden innan jag som åhörare dömer ut dig (och ditt budskap) som trist, intetsägande, ointressant eller mossig har de senaste åtta åren gått från 17 sekunder till tre. Jäpp, du läste rätt – du har tre sekunder på dig innan jag tar ett mer eller mindre omedvetet beslutet om jag känner tillit eller inte för dig, om jag ska lyssna vidare på ditt budskap eller om mina tankar vandrar vidare till vad jag ska handla till middagen i kväll, vem som ska hämta på dagis eller om partnern verkligen bokat tvättstugan till onsdag kväll.

Så tänk James Bond! Gå inte in på scen och gäspa, gå in med en dynamitstav i handen!

Ps. Gillar du inte Bond, utan är mer en Tom Cruise fan och gillar Mission Impossible-filmerna bättre. Helt ok, de bygger på samma retoriska knep. Först action. Sedan fakta.